Här igen.
Bloggen får nu stå som ett plank för mina känslor, för vet inte vart jag annars skall sätta dem.
Den som inte vill läsa får helt enkelt sluta komma in här nu på en stund.
För så sönder är jag.
Har försökt visa upp en fasad av att allt egentligen är helt okej, och på sätt och vis har det varit det.
Har typ inte känt någonting alls, och då tolka jag det som om vi nog gjort rätt beslut.
Men igår bröt jag samman totalt.
Efter lördagens händelser var det som om någon tog ut mitt hjärta från kroppen och slängde det i väggen så det gick i tusen små bitar.
Känslor som jag inte visste att jag hade bubblade till ytan, och det var en söndrig brud som traskade hem för att sova under lördagnatten.
Ensam.
Söndagen kom och jag visste inte vart jag skulle vända mig.
Instinkten var direkt att ta lite saker och fly, lämna allt bakom och bara åka långt bort härifrån.
Hela dagen var ett ända blurr av känslor, och jag visste inte hur jag skulle överleva.
Det låter så jävla sjukt, så svagt, men det är sanningen.
Kvällen kom och det gjorde bara saken värre.
Nu känns det som om jag inte vet nåt mer, och jag vet inte om jag orkar.
Jag vill ju vara som förut, glad och lycklig med livet.
Men det går inte, jag kan inte ens hålla upp fasaden mer.
Känner igen den här ångesten, klumpen i magen, från några år tillbaka.
Jag är inte starkare nu, fast jag själv trodde det, och det gör mig rädd.
Just nu vet jag ingenting, känner alltför mycket och sitter fast i något slags mörker.
Det är så lätt att säga att allt blir nog bra, men jag kan inte tro på det just nu.
Orkar inte höra det.
Vill inte höra det.
Jag måste bara komma fram till hur jag skall gå vidare.
Men det är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar